Min digitala kompetens förblir sjukt låg. Jag tycker verkligen att jag försökte ge Twitter en chans, med idogt sökande efter såväl bekanta som kändisar värda att följa. http://twitter.com/#!/MTvarana/following Men jag förstår ändå inte grejen än.
Fenomenet med #prataomdet och efterföljande debatt har förstås fascinerat mig, och sett ur den synvinkeln ävenså fenomenet Twitter. I realiteten framstår det dock som svårnavigerat, i jämförelse med exv. Youtube. Hur hittar jag guldkornen? Hur slipper jag det överväldigande flödet av ointressant skräp?
Förstår jag det rätt om jag tror att Twitter är som Facebook, där jag ju har konto, ungefär? I så fall är kanske problemet för min del att de flesta av mina vänner inte är med. Och att följa kändisar verkar inte passa mig - det är roligare att läsa väl genomtänkta tidningsartiklar, böcker och liknande.
Sociala nätverk kan säkert ha sin plats i skolan, främst kanske för att jag gärna skulle se att relationen lärare - elev mer liknade en mentor- och inspiratörsrelation än vad som är fallet idag. Men samtidigt vet jag inte om just mer snabba inpass och associativa utkastanden av ostrukturerade idéer är vad våra elever behöver. Djupgående diskussioner och samtal där man tar sig tid att lyssna, väga och diskutera stimuleras inte så mycket av formerna för Twitter och Facebook, förefaller det mig - men rätta mig gärna om jag har fel. Däremot har jag lyckats föra sådana diskussioner över andra typer av sociala forum på nätet.
tisdag 11 januari 2011
fredag 7 januari 2011
Wikis och bokmärken
Jag har nu två bokmäkessamlingar: Delicious (http://www.delicious.com/network/malintvarana) och Diigo (http://www.diigo.com/user/mtvarana). Idén att samla alla sina länkar på ett ställe på nätet är toppen, och att kunna dela dem med andra intresserad också. Delicious verkar bättre utvecklat vad gäller sökmöjligheter och nätverkande, men Diigo har en rolig extrafunktion med "post-its" som man kan lämna kvar på nätet till andra läsare i ett nätverk - och andra kan kommentera vidare så att en diskussion förs kring sidan.
Som jag ser det är detta hur användbart som helst i undervisningen, eller snarast i relationen lärare-elev. Det här sättet att organisera information uppmanar till en mer mentorliknande roll för läraren tycker jag. Kolla upp om du är nyfiken, liksom.
Som jag ser det är detta hur användbart som helst i undervisningen, eller snarast i relationen lärare-elev. Det här sättet att organisera information uppmanar till en mer mentorliknande roll för läraren tycker jag. Kolla upp om du är nyfiken, liksom.
Dödar skolan kreativiteten?
YouTube är en god kompis i undervisningen. Exempel, inledningar, tankeväckare, men också studieobjekt och hela föreläsningar hittar man där, om man letar lite.
En favortikanal är TED Talks. Därifrån kommer det här klippet:
Sir Ken Robinson om skolan och kreativitet.
En favortikanal är TED Talks. Därifrån kommer det här klippet:
Sir Ken Robinson om skolan och kreativitet.
Nätet som hårddisk
Google Docs på jobbet? Verkar smidigt, kan jag tycka. På skolan tvistar de digitalt kunnigaste om huruvida det är vettigast att lita till de multinationella storföretagen som Google, eller om man ska äga, administrera och kontrollera sitt eget system med motsvarande funktioner. För att det slår mailhantering är de flesta överens om.
Själv tror jag inte på att vi som små företag har en chans att försöka hålla uppe en tävlan med exv. Google.
Själv tror jag inte på att vi som små företag har en chans att försöka hålla uppe en tävlan med exv. Google.
Innehåll och yta
Beträffande den här bloggen. Huvudsyftet med den just nu är att vara en logg för kursen i Digital kompetens på KTH. Samtidigt hoppas jag den kan vara en "think tank" för tankar kring pedagogik och lärande i allmänhet. Jag tror den stora vinsten med bloggande som fenomen främst är att folk skriver ner och sätter ord på sina egna tankar - det är utvecklande och fördjupar och definierar en allmän diskussion. Det viktiga är inte att bli läst av många - sådant säger inget särskilt om kvalitet per se. Däremot verkar en lyckad kombination av egen think tank och inspiration för andra vara receptet för många framgångsrika (i avseendet lästa) bloggar.
Som synes har jag ännu inte ägnat mig åt designbiten. Det är inte för att jag tror att jag inte kan utan för att jag känner mig ganska ointresserad av att lägga tid på det. Det har alltid varit en nackdel hos mig - jag har en tendens att sätta innehåll och yta i motsatsförhållande till varann. Det stämmer ju förstås inte. Form och innehåll bör, och måste, samverka och befrukta varann. Dessutom finns det en mer intuitiv väg till förståelse av något om man närmar det sig med känsla snarare än intellekt.
Det här är något jag skulle vilja utforska mer. Jag tror att jag ofta begränsar mig genom att strunta i andra uttryck än de intellektuella.
Som synes har jag ännu inte ägnat mig åt designbiten. Det är inte för att jag tror att jag inte kan utan för att jag känner mig ganska ointresserad av att lägga tid på det. Det har alltid varit en nackdel hos mig - jag har en tendens att sätta innehåll och yta i motsatsförhållande till varann. Det stämmer ju förstås inte. Form och innehåll bör, och måste, samverka och befrukta varann. Dessutom finns det en mer intuitiv väg till förståelse av något om man närmar det sig med känsla snarare än intellekt.
Det här är något jag skulle vilja utforska mer. Jag tror att jag ofta begränsar mig genom att strunta i andra uttryck än de intellektuella.
onsdag 5 januari 2011
Fröken Malin
Nu har jag startat ett "fröken"-konto på FaceBook. Tidigare har jag haft som princip att jag inte addar elever som jag fortfarande har eller kan komma att ha i undervisning, dvs som går kvar på skolan. Ett undantag gjorde jag när jag gick på föräldraledighet, då la jag till elever ur SPIT-trean för att hålla kontakten sista terminen. Att jag gör den avgränsningen är förstås för att lättare kunna hålla en lagom professionell relation med eleverna. Samtidigt betraktar jag för det mesta elever som arbetskamrater, och dem har jag ju på FB.
Nu tänkte jag försöka mig på modellen med ett lärarkonto, eftersom jag nästa termin är tjänstledig och bl.a. ska resa till USA, vilket kunde vara kul att dela med en del elever som går kvar på skolan. Fast jag känner mig ändå lite osäker - den avgörande skillnaden mellan relationen mig-mina elever och mig - mina arbetskamrater är förstås beroendesituationen de har till mig som betygsättande lärare. Det är väl snarast de som inte borde ha mig på FB?
Nu tänkte jag försöka mig på modellen med ett lärarkonto, eftersom jag nästa termin är tjänstledig och bl.a. ska resa till USA, vilket kunde vara kul att dela med en del elever som går kvar på skolan. Fast jag känner mig ändå lite osäker - den avgörande skillnaden mellan relationen mig-mina elever och mig - mina arbetskamrater är förstås beroendesituationen de har till mig som betygsättande lärare. Det är väl snarast de som inte borde ha mig på FB?
Web 2.0
För mig, som blev en aktiv nätanvändare först i början av 2000-talet, kan det kännas svårt att förstå hypen kring begreppet Web 2.0. Vadå det interaktiva nätet? Jag, och de flesta av mina gymnasieelever, tror jag, har en känsla av att sådant har väl internet alltid varit? Vad är den stora skillnaden mot 1.0-versionen egentligen?
Tim O´Reilly sammanfattar kärnan i vad Web2.0 är bland annat:
* Tjänster, inte förpaketerad mjukvara
* Kontroll över dataresurser som växer och utvecklas med antalet användare och
som inte kan lätt kan återfinnas/återskapas.
* Att lita på användarna som medutvecklare
* Att ta tillvara kollektiv intelligens
Minnesbilder från studier på litteraturvetenskapen i Uppsala: en särskild extrakurs i internet-användande för oss humanister. Vi fick lära oss hur man hittade till den katalog över alla (ALLA!) svenska hemsidor som fanns. Nätet beskrevs som ett bibliotek (kursen hölls faktiskt i en vrå på Carolina Rediviva, universitetsbiblioteket, vid några få stationära datorer som fanns där, ännu inte tillgängliga för allmänheten) och hemsidorna var som små tidskrifter eller informationsblad där man kunde läsa uppgifter från olika ställen, myndigheter eller privatpersoner. Det nya var att man slapp gå till ett särskilt ställe eller beställa hem saker per post för att läsa information.
…och vidare...
Sen kom en holländsk pojkvän, och behovet av en mailadress för att spara på telefonräkningarna. Offentliga datorer med uppkoppling i universitetets korridorer. På en resa i Berlin hyrde jag rum av en man som pratade med folk lite varstans i världen via Skype. Oklar bild och krispigt ljud, det var som radioamatörerna förr i tiden. Google.
Idag känns det som sagt främmande att nätet inte skulle vara interaktivt, men samtidigt möter just interaktiviteten fortfarande stort motstånd. Wikipedia debatteras t.ex. frekvent bland lärare - ska man tillåta elever att använda Wikipedia som källa? I vilken utsträckning kan man själv göra det? Vet eleverna egentligen om att vem som helst kan gå in och ändra i artiklarna, eller lägga upp nya artiklar? Samtidigt visar det sig att den engelskspråkiga Wikipedia är i princip lika korrekt som uppslagsverket Britannica . Kristina Axelsson skriver mer om hur man kan använda Wikipedia som verktyg för källkritik. Ett exempel på användande av Wikipedia istället för att skriva klassiska uppsatser hittar man på Niklas Karlsson blogg.
Det här handlar om just det som O´Reilly listar som kärnpunkter för Web2.0. Lita på användarna, låt dem vara med och skapa innehållet. Samla kollektiv kunskap.
Lita på användarna
Idag möter jag samma synsätt när man diskuterar vilka internetverktyg vi som pedagoger bör använda i skolan. En egen, sluten lärplattform vill varje skola ha. Bloggar, wikis, portfolios, delade dokument, diskussionsforum, omdömeshanterare - allt ska byggas in i ett eget system. Varför, undrar jag? När sådana här verktyg ständigt byggs och vidareutvecklas på nätet, och finns att tillgå som Open Source.
Och samma förhållningssätt som präglar Web2.0 måste utgöra kärnan i en framgångsrik pedagogik: låt eleverna vara medskapande och lita på att deras medverkan tillför något till ert kollektiva vetande.
Framtiden då?
Jeff VanDrimmelen sammanfattar några tankar om hur nätet kan komma att utvecklas i framtiden. Web 3.0, den semantiska webben gör mig alldeles upphetsad. Idag känns nätet oöverskådligt, och det finns knappast något som gör mig mer informationsstressad än när jag får en länk till "En webbplats som hjälper dig hitta massor av bra Web 2.0 verktyg" (exemplet taget från kursen jag går i IT-pedagogik på KTH just nu, och som denna blogg är en del av). Det semantiska nätet är ytterligare ett steg på vägen mot en informationssortering som bygger på språklig association snarare än hierarkisk kategorisering.
Web 4.0 beskriver VanDrimmelen som ett webb-operativsystem. Ditåt är vi ju redan på väg, med lagring av det mesta på nätet snarare än på fasta hårddiskar. Jag ser ett otal olika sekvenser från filmer som Blade Runner och böcker som Liftarens Guide till Galaxen framför mig. Och de känns inte främmande, utan alldeles naturliga.
Tim O´Reilly sammanfattar kärnan i vad Web2.0 är bland annat:
* Tjänster, inte förpaketerad mjukvara
* Kontroll över dataresurser som växer och utvecklas med antalet användare och
som inte kan lätt kan återfinnas/återskapas.
* Att lita på användarna som medutvecklare
* Att ta tillvara kollektiv intelligens
Minnesbilder från studier på litteraturvetenskapen i Uppsala: en särskild extrakurs i internet-användande för oss humanister. Vi fick lära oss hur man hittade till den katalog över alla (ALLA!) svenska hemsidor som fanns. Nätet beskrevs som ett bibliotek (kursen hölls faktiskt i en vrå på Carolina Rediviva, universitetsbiblioteket, vid några få stationära datorer som fanns där, ännu inte tillgängliga för allmänheten) och hemsidorna var som små tidskrifter eller informationsblad där man kunde läsa uppgifter från olika ställen, myndigheter eller privatpersoner. Det nya var att man slapp gå till ett särskilt ställe eller beställa hem saker per post för att läsa information.
…och vidare...
Sen kom en holländsk pojkvän, och behovet av en mailadress för att spara på telefonräkningarna. Offentliga datorer med uppkoppling i universitetets korridorer. På en resa i Berlin hyrde jag rum av en man som pratade med folk lite varstans i världen via Skype. Oklar bild och krispigt ljud, det var som radioamatörerna förr i tiden. Google.
Idag känns det som sagt främmande att nätet inte skulle vara interaktivt, men samtidigt möter just interaktiviteten fortfarande stort motstånd. Wikipedia debatteras t.ex. frekvent bland lärare - ska man tillåta elever att använda Wikipedia som källa? I vilken utsträckning kan man själv göra det? Vet eleverna egentligen om att vem som helst kan gå in och ändra i artiklarna, eller lägga upp nya artiklar? Samtidigt visar det sig att den engelskspråkiga Wikipedia är i princip lika korrekt som uppslagsverket Britannica . Kristina Axelsson skriver mer om hur man kan använda Wikipedia som verktyg för källkritik. Ett exempel på användande av Wikipedia istället för att skriva klassiska uppsatser hittar man på Niklas Karlsson blogg.
Det här handlar om just det som O´Reilly listar som kärnpunkter för Web2.0. Lita på användarna, låt dem vara med och skapa innehållet. Samla kollektiv kunskap.
Lita på användarna
Idag möter jag samma synsätt när man diskuterar vilka internetverktyg vi som pedagoger bör använda i skolan. En egen, sluten lärplattform vill varje skola ha. Bloggar, wikis, portfolios, delade dokument, diskussionsforum, omdömeshanterare - allt ska byggas in i ett eget system. Varför, undrar jag? När sådana här verktyg ständigt byggs och vidareutvecklas på nätet, och finns att tillgå som Open Source.
Och samma förhållningssätt som präglar Web2.0 måste utgöra kärnan i en framgångsrik pedagogik: låt eleverna vara medskapande och lita på att deras medverkan tillför något till ert kollektiva vetande.
Framtiden då?
Jeff VanDrimmelen sammanfattar några tankar om hur nätet kan komma att utvecklas i framtiden. Web 3.0, den semantiska webben gör mig alldeles upphetsad. Idag känns nätet oöverskådligt, och det finns knappast något som gör mig mer informationsstressad än när jag får en länk till "En webbplats som hjälper dig hitta massor av bra Web 2.0 verktyg" (exemplet taget från kursen jag går i IT-pedagogik på KTH just nu, och som denna blogg är en del av). Det semantiska nätet är ytterligare ett steg på vägen mot en informationssortering som bygger på språklig association snarare än hierarkisk kategorisering.
Web 4.0 beskriver VanDrimmelen som ett webb-operativsystem. Ditåt är vi ju redan på väg, med lagring av det mesta på nätet snarare än på fasta hårddiskar. Jag ser ett otal olika sekvenser från filmer som Blade Runner och böcker som Liftarens Guide till Galaxen framför mig. Och de känns inte främmande, utan alldeles naturliga.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)