Web 2.0

För mig, som blev en aktiv nätanvändare först i början av 2000-talet, kan det kännas svårt att förstå hypen kring begreppet Web 2.0. Vadå det interaktiva nätet? Jag, och de flesta av mina gymnasieelever, tror jag, har en känsla av att sådant har väl internet alltid varit? Vad är den stora skillnaden mot 1.0-versionen egentligen?

Tim O´Reilly sammanfattar kärnan i vad Web2.0 är bland annat:

* Tjänster, inte förpaketerad mjukvara
* Kontroll över dataresurser som växer och utvecklas med antalet användare och
som inte kan lätt kan återfinnas/återskapas.
* Att lita på användarna som medutvecklare
* Att ta tillvara kollektiv intelligens

Minnesbilder från studier på litteraturvetenskapen i Uppsala: en särskild extrakurs i internet-användande för oss humanister. Vi fick lära oss hur man hittade till den katalog över alla (ALLA!) svenska hemsidor som fanns. Nätet beskrevs som ett bibliotek (kursen hölls faktiskt i en vrå på Carolina Rediviva, universitetsbiblioteket, vid några få stationära datorer som fanns där, ännu inte tillgängliga för allmänheten) och hemsidorna var som små tidskrifter eller informationsblad där man kunde läsa uppgifter från olika ställen, myndigheter eller privatpersoner. Det nya var att man slapp gå till ett särskilt ställe eller beställa hem saker per post för att läsa information.

…och vidare...

Sen kom en holländsk pojkvän, och behovet av en mailadress för att spara på telefonräkningarna. Offentliga datorer med uppkoppling i universitetets korridorer. På en resa i Berlin hyrde jag rum av en man som pratade med folk lite varstans i världen via Skype. Oklar bild och krispigt ljud, det var som radioamatörerna förr i tiden. Google.

Idag känns det som sagt främmande att nätet inte skulle vara interaktivt, men samtidigt möter just interaktiviteten fortfarande stort motstånd. Wikipedia debatteras t.ex. frekvent bland lärare - ska man tillåta elever att använda Wikipedia som källa? I vilken utsträckning kan man själv göra det? Vet eleverna egentligen om att vem som helst kan gå in och ändra i artiklarna, eller lägga upp nya artiklar? Samtidigt visar det sig att den engelskspråkiga Wikipedia är i princip lika korrekt som uppslagsverket Britannica . Kristina Axelsson skriver mer om hur man kan använda Wikipedia som verktyg för källkritik. Ett exempel på användande av Wikipedia istället för att skriva klassiska uppsatser hittar man på Niklas Karlsson blogg.

Det här handlar om just det som O´Reilly listar som kärnpunkter för Web2.0. Lita på användarna, låt dem vara med och skapa innehållet. Samla kollektiv kunskap.

Lita på användarna

Idag möter jag samma synsätt när man diskuterar vilka internetverktyg vi som pedagoger bör använda i skolan. En egen, sluten lärplattform vill varje skola ha. Bloggar, wikis, portfolios, delade dokument, diskussionsforum, omdömeshanterare - allt ska byggas in i ett eget system. Varför, undrar jag? När sådana här verktyg ständigt byggs och vidareutvecklas på nätet, och finns att tillgå som Open Source.

Och samma förhållningssätt som präglar Web2.0 måste utgöra kärnan i en framgångsrik pedagogik: låt eleverna vara medskapande och lita på att deras medverkan tillför något till ert kollektiva vetande.

Framtiden då?

Jeff VanDrimmelen sammanfattar några tankar om hur nätet kan komma att utvecklas i framtiden. Web 3.0, den semantiska webben gör mig alldeles upphetsad. Idag känns nätet oöverskådligt, och det finns knappast något som gör mig mer informationsstressad än när jag får en länk till "En webbplats som hjälper dig hitta massor av bra Web 2.0 verktyg" (exemplet taget från kursen jag går i IT-pedagogik på KTH just nu, och som denna blogg är en del av). Det semantiska nätet är ytterligare ett steg på vägen mot en informationssortering som bygger på språklig association snarare än hierarkisk kategorisering.

Web 4.0 beskriver VanDrimmelen som ett webb-operativsystem. Ditåt är vi ju redan på väg, med lagring av det mesta på nätet snarare än på fasta hårddiskar. Jag ser ett otal olika sekvenser från filmer som Blade Runner och böcker som Liftarens Guide till Galaxen framför mig. Och de känns inte främmande, utan alldeles naturliga.